Bara kilometer men ändå ljusår bort

I helgen åkte jag och yngsta sonen upp till sommarstugan i Dalarna, och det var min son som sa: ”men mamma nu är vi ju här, är det inte bättre att vi svänger in, för att annars kommer det ju aldrig att bli av.” Att besöka platsen där jag växte upp.

Så vi svängde in, och kom en bit. Men det finns ingen väg dit längre, så vi fick gå ner efter en åkerkant, nästan i diket, och klättra över ett stängsel och sen gå en bit i ett par igenväxta traktorspår där den gamla vägen in hade varit. Fastän det inte var en väg längre så kände jag igen skogen på båda sidorna, kände igen träden, visste var jag var. Efter en stund kom vi fram till där tomten hade varit och vårt hus hade stått, men nu var det bara ett öppet fält.

Jag kommer ihåg hur allt såg ut innan. Hur tomten såg ut, var huset stod, var grusgången gick och var gungorna hängde. Jag vet hur uthusen stod och där vägen hade gått bakom logen och bortåt stod träden fortfarande på rad. Jag såg alltihopa inuti mitt huvud.

Det var över trettio år sen jag var här sist. Jag hade sparkat lite i jorden, och då hade bestick och lite andra grejor kommit upp. Precis där hade köket varit innan alltihopa brann ner. Det var en märklig känsla. Både som att komma tillbaka bakåt i tiden, men också framåt, eftersom jag nu stod där på samma plats men vid en dunge med ungbjörkar och högt gräs.

Det finns inga spår kvar av vårt liv. Det är bara grönt allting. Det är som att naturen håller på och läker och tar tillbaka allt. Så det är bara grönt. Och det växer vilda blommor där nu.

Min son som aldrig har varit där såg bara ett öppet fält med högt gräs, medan jag såg gården. Det kändes som att komma på besök, inte som att komma hem, utan som att komma på besök till en plats som jag känner väldigt väl. Men nu håller den på att försvinna, och snart är det en plats som helt har växt igen och inte kommer att finnas längre. Den kommer bara att finnas i min hjärna.

Vi satte vi oss i bilen igen och åkte över skogen och grusvägen upp till sommarstugan där mina barn har växt upp. Där i stugan har mormor och Janne tagit emot dem med öppna famnar. Där har de badat, åkt på älgsafari, lärt sig fiska, tälja med morakniv, rensa fisk, ro ekan, köra med båtmotor och lägga nät. De kan varenda sten i sjön och vet var gäddorna gömmer sig, var siken och abborrarna finns. Stugan är deras paradis på jorden. Den ligger bara kilometer men ändå ljusår ifrån huset där jag växte upp, och min uppväxt. Och det är jag så innerligt tacksam för.

Bilden är från sonens fisketur vid stugan i lördags.