Jag fick en plötslig ”längt-attack”

En våg av kärlek och längtan efter honom sköljde över mig. Han hade skrattat till. Såg glad och avslappnad ut, och jag fick för mig att jag ville sitta i hans knä. Jag ville springa dit, bli upplyft, borra in mig i hans bröst, få en kram och få känna mig trygg i min pappas famn. Men det skulle jag aldrig våga. Jag minns att jag försökte tänka ut om det fanns något sätt jag skulle kunna fråga honom. Jag hittade inget och skulle inte våga det heller. Så jag smög bort till min mamma, drog henne lite förläget i kjolen och viskade till henne om hon kunde fråga åt mig.

Jag ångrade mig i samma sekund som jag hade sagt det men hann inte hejda henne. Jag visste att det nog inte var en bra idé. Att det kunde gå hur som helst. Han tittade på mig både lite förvånad och nästan lite stött. Jag såg det. Millisekunden jag vågade titta upp och se honom i ögonen. ”Ja det får du väl”, svarade han som att det var en konstig fråga.

Nu var det gjort, det fanns ingen utväg och jag var tvungen att gå dit och sätta mig. Något annat vågade jag inte, då kanske han skulle bli på sitt vanliga kalla arga humör. Så jag gick fram. Nervös, spänd som en fiolsträng och fullkomligt avstängd.

Han lyfte upp mig, satte mig över ena benet som ingenting och fortsatte att prata. Jag satt stel som en pinne och så illa till mods att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag försökte hålla huvudet kallt och tänka ut hur länge jag skulle behöva sitta där utan att det skulle se ut som att jag ångrat mig eller att det skulle verka konstigt. Jag satt så länge jag stod ut. Sen gled jag så obemärkt jag kunde ner från hans ben och sprang iväg.

Det var enda gången jag kommer ihåg att jag någonsin satt i min pappas knä. Jag var 3 år. Men det går att bli en trygg och kärleksfull person, även om man har fått en skakig start.

Jag vet att det går.